18 år, nästan alla dessa tillsammans. Bästa vänner och värsta fiender.
Tack för precis varenda liten grej. Tack för hur du på mitt 5-års kalas hoppade
upp och bet Sara i ansiktet när hon ville gosa med dig. Tack för att du lärde mig
att en kattsvans går av om man kastar sten på den. Tack för att du brukade
skrämma mig så jag sprang, och sedan jagade mig för att till sist avsluta
med att hoppa upp och grabba tag i mitt ben bakifrån med både tänder och klor.
Tack för att följde med mig och hämtade posten,speciellt på kvällen
eftersom jag var(är) mörkrädd. Tack för att du något motsträvigt lärde dig
"sitt", "stanna", "ge tass" vid 15-års ålder. Tack för att du alltid, alltid tröstade.
Speciellt sista tiden jag bodde på landet och jag hade det ordentligt jobbigt
med att mamma och pappa skulle skilja sig och du kom upp till mitt rum varje
kväll, hoppade upp i sängen och låg bredvid mig till jag slutade gråta och äntligen somnade.

Förlåt, förlåt, förlåt att vi knappt setts den senaste tiden. Jag kommer
aldrig förlåta mig själv för det. Hur jag kunde "överge" dig där efter allt du gjort.
Jag tycker inte ens om djur, utom dig. En av mina absolut toppfamiljemedlemmar.

Övergiven som liten och levde på småkryp, men du klarade dig för du
var en överlevare Nästan mer imponerande hur du överlevde 16 år i vår familj.
Du är min inspirationskälla.

Tack, tack, tack för allt.
Vila i frid
Hampus ♥